Vigdis

Godis

När jag var liten var det inte ofta vi fick godis. Dels på grund av att mina föräldrar inte hade råd att köpa godis, men främst för att det fanns ingenstans att köpa det. Vi bodde på landet, långt ifrån stan med affärer och kiosker.
Vi fick dessutom jobba ihop till den där lilla slanten som vi kunde köpa godis för. När en åker skulle plöjas t.ex. så fick vi barn vara med och plocka sten och för varje sten vi plocka fick vi 1 öre.
Och när var det då möjligt att köpa godis? Jo, varje fredagskväll kom Strömbergs matbuss, där mamma handlade matvaror och vi barn fick handla det godis som erbjöds för 1 krona. Jag minns att jag var särskilt förtjust i hallonremmar. Dels för att dom var goda naturligtvis, men också för att dom räckte länge.
Farsan for ju ibland till stan och han var så klurig så när han kom hem med en liten påse så sa han att det var gångjärn. Dessa "gångjärn" var i själva verket några kolor som vi barn fick dela på. Jag tyckte väl inte att dom var sådär jättegoda. Det brände alltid i halsen då man ätit dom. Däremot när han kom hem med dom chokladtäckta kolorna som hette mjölkchoko, då var jag i himmelriket. Förutom den gången jag tuggade på en och efter en liten stund kände jag nåt hårt i kolan. Det var en ev mina tänder som satt fast i kolan och jag var tvungen att spotta ut den. Var inte alls ledsen över tanden, men kolan......
Kanske är detta det närmaste mjölkchoko som man kan komma idag.....